SVERIGE: Hur det började – hur det går

By Marie Lendic and Marie Carlsson

Posted: 8th September 2026 • News Sweden

Sverige var tidigt ute med transvänlig lagstiftning, men granskande journalistik har börjat göra avtryck

En kort historik över Sveriges lagstiftning om LGB(T)

Homosexualitet avkriminaliserades i Sverige 1944. 1973 uttalade Riksdagen att homosexuell samlevnad ”är en ur samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform”[1] även om klassificeringen av homosexualitet som psykisk störning fanns kvar till 1979.

Rätten till registrerat partnerskap kom 1995, rätten för samkönade par att få adoptera 2003 och rätten att ingå samkönat äktenskap 2009.

Sverige hade tidigt en liberal inställning till transpersoner och var tidiga med att erbjuda könskorregerande operationer. Den första operationen genomfördes 1968 (kvinna till man).

1972 var Sverige först i världen med att införa en särskild könstillhörighetslag. I samband med att den infördes lagstiftades också om att personer som ansökte om ny juridisk könstillhörighet måste vara sterila. Steriliseringskravet upphörde i december 2012, och 2018 beslutade Riksdagen att de runt 700 transpersoner som var tvungna att sterilisera sig för att få byta juridiskt kön skulle få ett skadestånd på 225 000 SEK vardera.

[1] Citerat i Motion till riksdagen 1992/93:L421 av Kent Carlsson m.fl.

Dagsläget i debatten

Transfrågan är politiskt brännbar i Sverige men relativt osynlig i den breda samhällsdebatten. Diskussioner i större dags- och kvällstidningar och i de största tv-kanalerna Sveriges Television 1 och 2 + TV4 har blossat upp i samband med Uppdrag Gransknings dokumentärer (se nedan), i samband med riksdagsomröstningen om den nya könstillhörighetslagen och utifrån Agnes Wolds uttalande om förbud mot omvändelseförsök, men det är bara i sociala medier, framför allt på X, som diskussionen är konstant levande och djupare/mer insatt.

Bara två av åtta riksdagspartier (Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, Sveriges mest konservativa partier) har problematiserat vården av barn och unga med könsdysfori och könstillhörighetslagen röstades igenom i riksdagen utan problem.

Sverige är internationellt sett mycket liberalt/progressivt när det gäller inställningen till homo- och bisexuella. I olika mätningar anses det vara ett av världens mest sekulära länder, och det finns inte på samma sätt som i andra länder religiöst grundad kritik mot transideologin i mainstreamdebatten. Narrativet är att en ”god” människa som fullt ut accepterar homo- och bisexuella inte får ifrågasätta något i transvården. Argumentet att enbart ”experter” får ifrågasätta eller ens uttala sig är mycket vanligt i transdebatten och i Sverige närmast unikt i den här frågan: det finns ingen annan samhällsdebatt där man förväntar sig att den som yttrar sig har personlig erfarenhet eller kvalificerad professionell kunskap.

Sverige har en historisk tradition av social ingenjörskonst bottnad i en hälsoetik där personlig frihet har vägt relativt lätt. Pendeln har sedan 90-talet svängt, och tendensen sedan ett antal år tillbaka är att lagstiftning kring bl.a. tvångsvård förändrats så att individens integritet sätts betydligt högre. I debatten kring transvården dras detta till sin spets och vårdinsatser (potent medicin + operationer) för medicinskt friska förs fram som det humana förhållningssättet – trans är en rättighetsfråga.

I Sverige liksom i västvärlden i övrigt har transfrågan flyttats från det vetenskapliga rummet till det politiska. Att vara kritisk till vården blir synonymt med att vara kritisk till transpersoner och att stå till höger på den politiska skalan.

Pro-transorganisationer

RRFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter; före 2007 Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) grundades 1950. De har ca 7000 medlemmar och 34 lokalavdelningar. Ca 90 % av deras verksamhetsintäkter kommer från staten vilket gör att det har ifrågasatts om RFSL är en del av civilsamhället eller en ”kvasistatlig” verksamhet.[2] De är pro-trans, starka synliga debattörer, och upplevs troligen av de flesta svenskar närmast som en myndighet i officiell ställning.

Transammans (en ordlek med ”trans” och ”tillsammans”) bildades 2015. De ägnar sig åt opinionsbildning och ”sprider information och ökar kunskapen hos allmänheten om transpersoners livsvillkor”. De propagerar enligt sin hemsida för att ”fler perspektiv och transerfarenheter ska få synas” men är i praktiken ensidigt pro-trans. De finansierar många av sina stora projekt via Allmänna arvsfonden – nyligen fick de 2,1 MSEK från fonden för ett projekt riktat specifikt till unga från 12 år och uppåt som har autism och funderar kring sin könsidentitet[3].

[2] https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/skriftlig-fraga/rfsls-anvandning-av-skattemedel_hb111107/

[3] https://transammans.se/var-verksamhet/veta-mer/

Föreningar/nätverk för säker vård vid könsdysfori

Genid [4], grundad 2018 och framväxt ur ett informellt nätverk, är en politiskt och religiöst obunden förening bestående av föräldrar, anhöriga och vårdpersonal. De arbetar för att vården av barn och unga med könsdysfori ska bygga på öppenhet och försiktighet och stå på vetenskaplig grund. Gruppen agerar utåt helt anonymt, utan publika företrädare, och är en viktig stödresurs för ett antal personer snarare än en offentlig aktör.

Rättssäker[5] grundades 2025 och är en ideell och partipolitiskt oberoende förening för evidensbaserad och rättssäker sjukvård. Aktuellt fokusområde är könsdysfori. 2025 anordnade Rättssäker ett kunskapsseminarium på Malmömässan[6] med en talarlista av bl.a. läkare, detransitionerade och en professor i pedagogik. Intresseföreningar för transpersoner försökte stoppa seminariet, bl.a. genom att påverka Malmömässan att inte hyra ut lokal.

[4] https://genid.se/

[5] https://rattssaker.se/

[6] https://www.youtube.com/watch?v=HNoXTM6MKBc

Kända transpersoner och -debattörer

Den första svenska transpersonen att få brett medialt genomslag var Ann-Christine Ruuth/Åke Roxberg, präst och kommunikationschef inom Svenska kyrkan, som kom ut som trans 2010. Ruuths dotter gav 2014 ut en självbiografisk bok som blev grunden för en film, publiksuccén ”Min pappa Marianne”.

Företagsledaren Carl Farberger/Caroline Farberger (transitionerade 2018), artisten/influeraren Tomas/Tone Sekelius (2021) och programledaren Björn/Lee Christiernsson (2023) är tre andra exempel på transpersoner med brett medialt genomslag. Handbollsspelaren Louise/Loui Sand och författaren Noah van Dorpel är de enda FTM-personerna som har fått uppmärksamhet, men de är inte kända av den breda allmänheten.

Narrativet i mainstreammedia är uteslutande historien om att vara eller bli ”sig själv” och att vara ”född i fel kropp”. Det problematiseras aldrig.

I Sverige finns inget uppmärksammat ”transbarn”. En pojke som heter Malle Nilsson och hans mamma (@familjennilssonofficial) har fått uppmärksamhet för att Malle är en pojke med feminint uttryck och intresse för smink och hår men inte trans, och för att hans familj fullt ut omfamnar och uppmuntrar hans könsuttryck.

Media och kultur

Svensk media har som nyss konstaterats generellt det pro-transnarrativ som västvärlden har gemensamt (”född i fel kropp”, ”bli och vara sig själv”).

Undantaget är Sveriges Televisions Uppdrag Gransknings program om ångrare och detransitionerare:

”Tranståget och tonårsflickorna” (dokumentär, SVT Uppdrag Granskning 2019)
”Transbarnen” (dokumentär, SVT Uppdrag Granskning 2021)
”Transbarnen: Tvärvändningen” (dokumentär, SVT Uppdrag Granskning 2022)

Det skrivs få svenska böcker som problematiserar transfrågan och/eller ökningen av könsdysfori.

Ånger: ett reportage inifrån transvården (2024) är skriven av Carolina Jemsby och Karin Mattisson, journalisterna bakom reportagen på Uppdrag: Granskning, och Identitetskriget: Om trans, kön och kultur i vår tid (2025) av psykiatrikern Stefan Krakowski låter ett antal personer som på olika sätt berörs av transfrågan (lyckliga transpersoner likaväl som kritiska detransitionerare). Ingen av böckerna har fått någon större uppmärksamhet i media.Svensk media har som nyss konstaterats generellt det pro-transnarrativ som västvärlden har gemensamt (”född i fel kropp”, ”bli och vara sig själv”).

Undantaget är Sveriges Televisions Uppdrag Gransknings program om ångrare och detransitionerare:

”Tranståget och tonårsflickorna” (dokumentär, SVT Uppdrag Granskning 2019)

”Transbarnen” (dokumentär, SVT Uppdrag Granskning 2021)

”Transbarnen: Tvärvändningen” (dokumentär, SVT Uppdrag Granskning 2022)

Det skrivs få svenska böcker som problematiserar transfrågan och/eller ökningen av könsdysfori.

Ånger: ett reportage inifrån transvården (2024) är skriven av Carolina Jemsby och Karin Mattisson, journalisterna bakom reportagen på Uppdrag: Granskning, och Identitetskriget: Om trans, kön och kultur i vår tid (2025) av psykiatrikern Stefan Krakowski låter ett antal personer som på olika sätt berörs av transfrågan (lyckliga transpersoner likaväl som kritiska detransitionerare). Ingen av böckerna har fått någon större uppmärksamhet i media.

Skolan

Svensk skola är tveklöst transvänlig och styrs av ett regelverk som mycket tydligt understryker allas lika värde, uttalat inkluderande HBTQ, men det finns inte alls samma starka tendens som i Storbritannien eller USA att skolan i sig är en pådrivande kraft som utmanar föräldrarätten. Ingen organisation har på samma sätt som t.ex. Mermaids berett sig tillträde till skolorna. Det nationella förbundet Transammans är på olika sätt närvarande i skolan (broschyrer, affischer etc.) De uppfattas förmodligen av lärare, elever och föräldrar som en neutral expertorganisation som t.ex. elevhälsovården hänvisar till. De är inte neutrala utan uttalat pro-trans, men de är inte en stark pådrivande faktor i skolan.

I Sverige tycks inte lärare eller skolhälsovård ha drivit pro-transbudskap om man ser till mediarapportering eller debatt på sociala medier. Det enda case man hittar är från 2021 då en lärare prickas en lärare av Diskrimineringsombudsmannen för att med hänvisning till sin kristna tro ha vägrat säga ”hen” till en elev. Läraren hade tidigare samma år först blivit avstängd och sedan fått sparken.[7]

I juli 2026 anmälde en pappa en förskola i Kalmar efter att de hade ordnat en prideparad som alla barn måste gå i. Han ansåg att det var en politisk manifestation. Justitieombudsmannen gav honom rätt och konstaterade dels att barnen inte var tillräckligt gamla för att förstå syftet, dels att förskolor ska undvika att anordna demonstrationer.[8]

[7] https://www.vilarare.se/nyheter/diskriminering/skolinspektionen-varning-till-lararen-som-vagrar-saga-hen/

[8] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/pappa-anmalde-forskolans-prideparad-far-ratt-av-justitieombudsmannen

Rättsläget

Före 1 juli 2025 avgjorde Socialstyrelsens Rättsliga råd om en person skulle få ändra juridiskt kön och genomgå könskirurgi. Man behövde då ha diagnosen transsexualism, vara 18, ha ett läkarintyg och i regel ha haft kontakt med vården i minst två år för att bli godkänd.

Den nya könstillhörighetslagen som trädde i kraft 1 juli 2025 skiljer på juridiskt kön och medicinsk vård.

För att få ansöka om juridiskt könsbyte måste man ha fyllt 16 och för sökande under 18 år krävs vårdnadshavares medgivande + intyg från vården (se nedan).

I Sverige har kraven på medicinsk utredning sänkts men inte tagits bort. Man behöver ett intyg från en av fyra legitimerade yrkesgrupper: läkare, psykolog, psykoterapeut eller hälso- och sjukvårdskurator. Ingen könsdysforidiagnos krävs och bedömningen ska helt bortse från könsuttryck. Det räcker med att personen kan antas vilja leva med sin nya könsidentitet ”under överskådlig tid”. Det finns ingen gräns för hur många gånger man får byta juridiskt kön, och att man har gjort det många gånger får inte heller vägas in som faktor i bedömningen om det inte finns skäl att tro att ansökan görs på ett sätt som möjliggör brottsligt nyttjande.

Den nya lagen innehåller också bestämmelser kring underlivskirurgi. Kravet på ett intyg från Socialstyrelsen har tagits bort och den könsbekräftande vården får fatta beslut med stöd i riktlinjer. Fortfarande får inte könskörtlar tas bort på människor under 23 år.[9]

Inför riksdagsomröstningen när lagen skulle klubbas igenom lyftes frågor om bl.a. hur sportanläggningar och fängelser skulle hantera att juridiskt kön nu kommer att kunna stå i total kontrast till det biologiska.

Enligt fängelselagen ska fångar i princip placeras på anstalt som motsvarar deras juridiska kön, och även Sverige har exempel på dömda mördare som efter könsbyte flyttas till kvinnofängelser. Lagen är inte ändrad sedan 1972 men röster höjs för en översyn.

När det gäller omklädningsrum har man skjutit över frågan till idrottsanläggningar, enskilda och kedjor, att lösa.

Toaletter är något av en ickefråga i Sverige där det är ovanligt med könsuppdelade rum med delvis öppna bås – svenska offentliga toaletter är rum, som i en privatbostad, och inte sällan unisex.

[9] https://www.rfsl.se

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU)

SBU är SBU är en myndighet med uppdrag att sammanställa vetenskapliga rapporter från hela världen för att redovisa vilka mediciner, behandlingar och insatser som har bäst vetenskapligt stöd. De har gjort ett antal rapporter om könsdysfori under 2020-talet:

Könsdysfori hos barn och unga (2019)
Hormonbehandling vid könsdysfori – barn och unga (2022)
Hormonbehandling vid könsdysfori – vuxna (2022)
Ånger och detransition vid könsdysfori [bilaga till ovan två rapporter] (2023)

På sammanfattningssidan för dessa rapporter[10]. summerar man att ”resultat från den vetenskapliga litteraturen är heterogen och i många avseenden sparsam. Där vi kunnat göra sammanfattningar och slutsatser har tillförlitligheten i resultaten varit låg.” Man förklarar också att det är Socialstyrelsens (inte SBU:s) uppdrag att utfärda riktlinjer.

[10] https://www.sbu.se/sv/publikationer/samlingssida-konsdysfori/

Utvecklingen av könsdysforidiagnoser

Under perioden 1972–1992 ansökte runt 10 personer per år om att byta juridiskt kön.

Under slutet av 1990-talet började siffrorna stiga till 20–30 per år och runt 2010 kunde man se en explosionsartad ökning hos framför allt barn och unga.

KID- mottagningen (Könsidentitet och dysfori) på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm öppnade 2001 och hade under 2001–2012 ca 4–5 patienter per år. 2012 mottogs 30 remisser och i dag tar kliniken emot 300 remisser årligen. Detta innebär en ökning av antalet remitterade patienter med mer än 6500 %. (I Sverige har man möjlighet att göra s.k. egen vårdbegäran och även om det finns privat sjukvård även för barn/ungdomar är all transvård kostnadsfri och skattefinansierad.)

Ökningen av antalet remitterade är 11000 % från 2001 och 2300 % från 2012. Dessa siffror är anmärkningsvärda. Jämförelsevis ökade NPF-diagnoserna med 50 % mellan 2019 och 2022[11] – en ökning som ofta anses värd att diskutera medan samhällsdebatten är tämligen tyst när det gäller ökningen av könsdysfori.

2016–2018 mottogs 600–700 remisser och 2019–2020 sjönk antalet till ca 500 per år. Det är går inte att säkert förklara varför, men en faktor är inte osannolikt att Sveriges Televisions Uppdrag Granskning år 2019 sände dokumentären ”Tranståget och tonårsflickorna” som problematiserar könsdysfori och låter detransionerare komma till tals.

Under samma tidsperiod som Uppdrag Granskning förberedde sitt program om transbarnen utredde Socialstyrelsen nya riktlinjer för att underlätta användandet av pubertetsblockerare och hormoner för barn.

Programmet avslöjade bl.a. att Leo (fingerat namn), patient på KID i Stockholm, hade stått på pubertetsblockerare sedan 11 års ålder och behandlats i drygt fyra år utan kontroller av skelettet och trots smärtor i ryggen. Leo visade sig ha fått utbredd benskörhet och frakturer på ryggraden. Socialstyrelsen som fått information av behandlande läkare att inga biverkningar hade rapporterats gjorde en helomvändning.

Rådande svenska riktlinjer för användande av pubertetsblockerare och könskonträra hormoner är följande (Socialstyrelsens hemsida):

”Utifrån de resultat som framkommit som framkommit är Socialstyrelsens samlade slutsats att riskerna med pubertetsblockerare och könsbekräftande hormonbehandling för dem under 18 i nuläget överväger den möjliga nyttan för gruppen som helhet.”

Detta är dock långt ifrån en helomvändning inom den svenska transvården. Socialstyrelsens riktlinjer är icke-tvingande rekommendationer. Enligt de senaste officiella sifforna 2025 är det t.o.m. något fler barn som behandlas med pubertetsblockerare nu jämfört med före riktlinjerna.

Vården för personer med könsdysfori ligger i Sverige inom NHV (Nationell högspecialiserad vård) men saknar gemensamma riktlinjer: varje klinik bestämmer i praktiken själv eftersom Socialstyrelsens riktlinjer som sagt inte är tvingande. Bristen på styrning och samordning är en tänkbar förklaring till att det är fem gånger vanligare att en remitterad patient får diagnosen könsdysfori i Stockholm än i Göteborg. Cecilia Dhejne, läkare på Anovakliniken i Stockholm har i en intervju uttalat att kliniken i praktiken inte nekar någon vård.[12]

Den högspecialiserade vården har inte hittills inte erbjudit sina patienter eller deras anhöriga någon skriftlig information eller uppföljning. De som väljer att detransitionera hänvisas till samma klinik som genomfört transitionen och båda patientkategorierna återfinns i samma statistik: det finns alltså ingen statistik över hur många som får medicinsk vård i samband med detransition.

[11] Socialstyrelsen, citerat hos Hjärnfonden.se

[12] Sveriges Television Uppdrag Granskning: Tranståget och tonårsflickorna 2019

Läkare och debattörer som problematiserar transvården

Mikael Landén, professor i psykiatri vid Göteborgs universitet och överläkare, har forskat om könsdysfori och transsexualism sedan 1990-talet. Hans forskning sträcker sig från tidiga etiologiska och epidemiologiska studier till analyser av den senaste tidens kraftiga ökning av könsdysfori bland unga. Han har länge uttryckt sin oro över det som sker inom vården för könsdysfori. Redan 2019 uttryckte han sina farhågor i artikeln ”Ökningen av könsdysfori hos unga tarvar eftertanke” i Läkartidningen (”årets artikel” enligt Kvalitetsvård). Han menar att vi måste ha mer kunskap om vad som har orsakat ökningen av diagnosen och huruvida de etablerade behandlingarna faktiskt avhjälper dysforin.[13]

Trots att Mikael Landén högst troligt är Sveriges mest erfarna och välrenommerade forskare i ämnet könsdysfori blev han inte tillfrågad att delta i den grupp som skulle arbeta fram de senaste riktlinjerna för Socialstyrelsen.

Mia Mark som är enhetschef för könsidentitetsmottagningen vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg satt med i gruppen som 2026 tog fram nya nationella riktlinjer för behandling av könsdysfori men valde att lämna gruppen av etiska skäl. Hon ville bl.a. ta upp samsjuklighet och samtidig annan problematik, och upplevde att samtal runt samtalsstöd och utforskande av könsidentitetsutveckling avfärdades med att man inte ville, eller ville uppfattas, bedriva omvändelseterapi. Hon försökte också lyfta frågan om hur icke-binaritet ska avgränsas diagnostiskt och behandlas men avvisades, liksom när hon lyfte att man måste bemöta gruppen unga vuxna utifrån att de ter sig mer lik tonårsgruppen än de vuxna. Hon säger sig också ha blivit tilltagande obekväm med hanteringen av det bristande evidensläget och användandet av nationell konsensus[14].

Mats Reimer, barnspecialistläkare, är en av dem som offentligt uttalat sin oro och tagit fram och sammanställt mycket statistik kring könsdysforivård och medicinsk behandling på barn och unga.

Agnes Wold är professor i bakteriologi och debattör. Hon är en av de starkaste rösterna mot medicinsk behandling av ”transbarn” och betraktar ökningen av könsdysfori som ett tydligt iatrogent fenomen. Wolds oro gäller att barn och unga ges irreversibel behandling med låg eller icke existerande evidens. Detta ställningstagande har givit henne många motståndare och hon har fått utstå trakasserier. Wold uttalade i podden Världen idag[15] 2026 att hon var orolig för en föreslagen lag som förbjuder omvändelseterapi och att hon gärna skulle sitta fyra år i fängelse för att hindra ett barnbarn från irreversibla medicinska ingrepp. Debatten som uppstod, där anställda på Sveriges Television ansåg att hon skulle tystas och stängas av från sina uppdrag på Sveriges Radio, var den kanske mest hätska transdebatten i Sverige hittills. Ett stort antal debattörer och privatpersoner ställde sig dock på Wolds sida.

Christoffer Gillberg, professor i barn- och ungdomspsykiatri och specialiserad på neuropsykiatri, har länge varnat för den utveckling han sett där sambandet mellan könsdysfori och det han benämner essencediagnoser (utvecklingpsykiatriska funktionsnedsättningar/utvecklingsneurologiska tillstånd/NPF).

Barn och unga som diagnostiserats med könsdysfori har i mycket stor utsträckning en eller fler av essencediagnoserna och autism är överrepresenterat. Utifrån statistik från Sahlgrenska är 64 % av barnen med könsdysfori diagnostiserade med någon form av neuropsykiatrisk problematik, 48 % bär på trauman och 70 % har psykosocial belastning.

[13] https://lakartidningen.se/nyheter/kritik-mot-nationella-riktlinjer-for-konsdysforivard-bygger-pa-etik-snarare-an-evidens/

[14] https://www.epochtimes.se/socialstyrelsens-riktlinjer-for-konsdysfori-jo-anmals?shareCode=7becc4ff-c75c-4e07-9069-b3fad5487578

[15] https://youtu.be/tXFGzlox6O0?si=PcO1I_pRMUA3UOM6

NKR (Nationella kvalitetsregistret för könsdysfori)[16]

NKR (se not 19)

NKR (se not 19)

[16] Alla diagram med källa NKR: https://rcsyd.se/konsdysforiregistret/

Summering och slutord

Situationen i Sverige liknar på många sätt vad vi ser i resten av (väst)världen. Vad man bör ha med sig när man jämför Sverige med andra länder är att det står ut som unikt sekulariserat: religion, i bemärkelsen den protestantiska f.d. statskyrkan, är över huvud taget inte en faktor eller ens en dimension i mainstreammedia. I Sverige betraktas tro som ett särintresse.

Möjligen delvis på grund av detta har Sverige också sedan sent 1900-tal en mycket stor tolerans och acceptans när det gäller homosexualitet. Hatbrott, fickor av religiös homofobi och fördomar i kafferum har förekommit här såväl som i resten av världen, men toleransen i det offentliga rummet har varit stor. Jacob Dahlin, homosexuell programledare med enorma tittarsiffror och en påtagligt feminin framtoning, slog igenom 1985 och blev älskad i folkhemmet (och det finns fler exempel). Sexualiteten är, som troligen bekant, avdramatiserad i landet som aldrig har ”sexskandaler” (undantaget offentliga personer och sexköp; sexköp är kriminaliserat)

Sverige var pionjärer när det gäller transvård och homosexuellas rättigheter.

Ändå är retoriken densamma som i många andra länder: ökningen i antalet vårdsökande ungdomar anses bero på minskat stigma och borttagna steriliseringskrav. Social smitta är en fördom. Psykisk ohälsa hos transpersoner anses, precis som detransitionering, mest bero på minoritetsstress. ”Transfobi” används som en paraplyterm som täcker allt från ifrågasättande av medicinska ingrepp på minderåriga till faktiska hatbrott.

Sverige har på senare år i den internationella debatten hållits fram som ett gott exempel: ”Sverige har dragit i handbromsen”.

Det är en sanning med modifikation.

Genspect publishes a variety of authors with different perspectives. Any opinions expressed in this article are the author’s and do not necessarily reflect Genspect’s official position. For more on Genspect, visit our FAQs.